Tiden går så fort när man har roligt.
Och nu har den verkligen rusat iväg! Det här med att vara tvåbarnsmamma är inte världens lättaste grej - även om jag inte tror att det är mängden barn som avgör svårigheten utan själva uppgiften som mamma.
Jag gör just nu mina sista dagar i kommunhuset, det är bitterljuvt. Jag vet vad jag lämnar och det är ju delvis det som är orsaken till varför jag sticker. Måste väl erkänna att jag blivit bekväm och det är lite jobbigt att tänka att på måndag är jag ny och fräsch på Landstinget...
Snabbt lär jag väl vara inne i nya jobbet också. Och jag tvivlar inte på att jag skall trivas, de vet vem de har anställt - lösningsfokuserad envis finne... Så, även om det är bittert att lämna det gamla ser jag fram emot att få vara lite okunnig ett tag. Få lära mig nytt och få utveckla en annan verksamhet.
Winke är i slutet på sin inskolning till dagis, avdelningen är den samma som Ellis gick på när Winston låg i magen. Fröknarna är de samma minus en. Tryggt, bra. Jag litar fullt ut på dom och vet att han kommer anpassa sig även om han inte gör det lika snabbt som syrran.
När Elmina för tre år sedan började dagis var hon inskolad på tre dagar. När hon bytte förskola ett år senare gick det lika smidigt.Winston är nu inne på sin andra vecka och protesterar högljutt. Idag när jag lämnade honom för en lite längre stund har han gråtit och suttit famnen hela dagen, inte hysteriskt, bara gnälligt. Vägrat sova trots trötthet, pillat i maten. Lagom till att jag hämtade honom log han lite mot fröknarna. När han såg mej skulle ha upp i famnen och vinkade glatt hejdå.
Imorgon blir det ännu lite längre. På måndag är det på riktigt.
På måndag börjar min inskolning...
