Ett biobesök att minnas

Jag hade tänkt att det skulle bli en alldeles underbar upplevelse för min lilla tvååring att gå på bio för första gången. Vi skulle se filmen Liten och skär och alla små brokiga tokiga - läst av Stellan Skarsgård.
Lördag, bråttom hit och dit men vi kom i tid, mötte upp min kollega med son. Köpte popcorn som sig bör och siktade ner till salong 7. Förundrades över stolarna, lamporna i taket, den stora duken där filmen skulle visas. Så långt gick allt enligt planen.

Men... 10 min in när filmen skulle ha börjat lös ännu rosa och blå lampor på duken. Vi tittar på klockorna och ljudliga suckar börjar höras såväl av barn som av vuxna. en tant springer ut och undrar om de glömt oss - svaret var ja.
fem minuter senare kommer en tant in och säger att de inte har riktigt koll men förhoppningsvis ska vi kunna börja snart. Ytterligare fem min går och sen börjar äntligen en massa reklam och sedan *trumvirvel* skräckfilmstrailer!!! Vi snackar strypgrepp, blod, mörker, döda fåglar i munnen på barn... En gubbe springer ut för att få slut på eländet, vi andra försöker få våra storögda barn att titta in i väskor och annat spännande. Tittar runt på varandra och är villrådiga. Trailern slutar och ny lite barnvänligare reklam sätter igång. Vi tar kisspaus - ska en film ta 35 minuter så har man beräknat ganska exakt när nästa pott-stund blir.... När vi kommer tillbaka - klockan typ så mycket att vi egentligen ska vara klara - då börjar liten och skär och alla små brokiga tokiga.
Min lilla skära var nöjd och inte så skärrad som mamman...  Missnöjd var jag även efter det lilla plåster på såren i form av biobiljetter. fis i rymden egentligen. Vågar vi gå på bio igen???

Jag vet inte om jag tänker fel men - Jag har litat på filmstaden, tänkt stort och bra. Litet kanske är bättre...?

en två-årings djupa tankar

Hon tänker mycket, min unge.
Just nu handlar det mycket om att växa, om att bli stor och gammal.
I morse på pottan säger hon med allvarlig blick : Läskigt växa. Inte bli gammal.
Och jag blir paff. Ja men älskade unge, alla växer och när man växer blir man äldre...
Hon tittar på mig djupt in i ögonen och säger igen: Mina växa. Inte bli gammal.
Hon verkar ha bestämt sig, att vara gammal verkar inte skoj. Men att vara lagom stor är bra.

Jag kan också tycka att det är läskigt att växa och jag tycker kanske att det är speciellt läskigt att min unge ska växa och bli så stor så att hon inte behöver mig. Men samtidigt så vill jag ju hjälpa henne att bli självständig. Det har varit mitt mål sedan hon låg i min mage.
Hur tusan har hon blivit så filosofisk? Och var får hon allt ifrån?