Om rätten att få vara människa

Var inne här och kom in hit och kom att grubbla på vårt samhälles struktur.

Hur tragiskt är det inte att vi i dagens samhälle inte tillåter alla vuxna samma rättigheter.
Vi måste väl någon gång kunna se förbi könet, se människorna och inget annat.
Vi måste väl kunna se verkligheten istället för illusionen av den.
Vi måste väl kunna bryta en ohållbar väg var olikheterna är grunden för hela vår verklighetssyn.

Jag blir trött på alla hen-motståndare för faktiskt kan det vara det som behövs, som en ringande klocka för att vi skall se vad som verkligen döljer sig i hon och han.
För idag har vi problem, så länge människor inte har samma rättigheter för att hon och han stryks under, markeras i neon och ropas ut i högtalare.
Så länge det har en vikt och gör oss olika inför lagen. Så länge det är så behöver vi hen.

Vi behöver hen-synen.

Vi  behöver jämlikhet.

Vi behöver se vuxna människor som vad de är. Vad vi är. Inte vad vi tycker att någon borde vara.
Och absolut inte vad vi tycker att ingen borde vara.

Fängslande tant-snusk

När jag fyllde år fick jag en bok i present. Femtio nyanser av honom.
Jag hade hört om den och var nyfiken. Bestämde mig för att läsa i Turkiet.
Och nu har jag börjat på bok två.
Har blivit total beroende.

Porr säger mannen i mitt liv. "Nu får väl jag börja titta på porr här medan du läser din porr där..."
Håller inte riktigt med, min porr har inga bilder - bara text. Fängslande, beroendeframkallande text.
Igår när jag  kom hem mådde jag pyton vilket ju var ett ypperligt tillfälle att avverka 200 sidor...

T trodde till slut inte riktigt på det där att jag mår illa utan snarare att jag vill läsa min bok.
Nå, ikväll väntar jag på att E skall somna. För då....

Att återhämta sig.

Den senaste tiden har jag - suttit med huvet i toalettstolen, ätit, stoppat ner huvet i porslinet igen, ojat mig över att inget är gott, åkt en vända till turkiet , solat, badat och njutit och mått bra, kommit hem och mått pyton igen, fått order om järntabletter - vilka jag inte tar på grund av illamåendet, räknar ner och räknar ner och konstaterar att det tar ett bra tag till.

Det är statusen. Men glada är vi.

Denna gång känns helt annorlunda än gång ett, visst jag mådde illa då men tempot var ett annat. Att plugga och vara gravid är lättare än att jobba och försöka visa hur bra man faktiskt är när man inte kan äta och är dödstrött. Nå, det börjar bli bättre. Så här klagar jag inte men kanske är det åldern som gör att allt upplevs tyngre? eller formen?

Sen känns allt så overkligt denna gång, vid det här laget sist hade vi gjort två stycken ultran redan denna gång har jag varit på två barnmorskebesök och väntar på att få gå på ul om knappa tre veckor.

Tycker att det känns som alldeles för sent men inte hade jag heller lust, ork eller tid att åka till sthlm för att göra det privat för 1 600.
Tycker faktiskt att landstinget prioriterar konstigt, fosterdiagnostik ska man väl göra på foster för att hitta fel, för att kunna avbryta. Men vem skulle vilja avbryta efter vecka 18? efter att nästan halva tiden gått (eller ja senast var v 18 halva tiden)...

En annan skillnad från gång ett till gång två är vad dom strök över i broschyren om ul och listan vad som ingår, senast var det: könsbestämning av barnet. Denna gång: Könsbestämning ingår inte.
Vi visste inte sist, vi vill nog inte veta denna gång heller. Sen vet man ju inte vad man får se på bilden ändå...

Så, nog ältat. nästa gång kanske jag kan berätta om Ellis första sol-semester för vilken citatet måste bli - "onsda, tosda, freedaa, sen semestern sluut!".