Nya jobbet

Nu är jag igång, har fått veta vad jag skall göra och det gör mig så glad! Får fortsätta hålla kontakt med några av mina favvosar från gamla jobbet, saknar dom så!

Landstinget fungerar bra, första dagen hade jag redan alla prylar som behövs på bordet, ett telefonnummer och epost... Nu väntar jag med iver på att mötena skall sätta igång så jag får bereda och sekretera.

Det känndes konstigt att byta jobb, men jag trivs redan.

En ny start och ett slut

Tiden går så fort när man har roligt.
Och nu har den verkligen rusat iväg! Det här med att vara tvåbarnsmamma är inte världens lättaste grej - även om jag inte tror att det är mängden barn som avgör svårigheten utan själva uppgiften som mamma.

Jag gör just nu mina sista dagar i kommunhuset, det är bitterljuvt. Jag vet vad jag lämnar och det är ju delvis det som är orsaken till varför jag sticker. Måste väl erkänna att jag blivit bekväm och det är lite jobbigt att tänka att på måndag är jag ny och fräsch på Landstinget...
Snabbt lär jag väl vara inne i nya jobbet också. Och jag tvivlar inte på att jag skall trivas, de vet vem de har anställt - lösningsfokuserad envis finne... Så, även om det är bittert att lämna det gamla ser jag fram emot att få vara lite okunnig ett tag. Få lära mig nytt och få utveckla en annan verksamhet.

Winke är i slutet på sin inskolning till dagis, avdelningen är den samma som Ellis gick på när Winston låg i magen. Fröknarna är de samma minus en. Tryggt, bra. Jag litar fullt ut på dom och vet att han kommer anpassa sig även om han inte gör det lika snabbt som syrran.
När Elmina för tre år sedan började dagis var hon inskolad på tre dagar. När hon bytte förskola ett år senare gick det lika smidigt.Winston är nu inne på sin andra vecka och protesterar högljutt. Idag när jag lämnade honom för en lite längre stund har han gråtit och suttit famnen hela dagen, inte hysteriskt, bara gnälligt. Vägrat sova trots trötthet, pillat i maten. Lagom till att jag hämtade honom log han lite mot fröknarna. När han såg mej skulle ha upp i famnen och vinkade glatt hejdå.
Imorgon blir det ännu lite längre. På måndag är det på riktigt.
På måndag börjar min inskolning...

lyckats eller misslyckats?

Jag är ensam hemma. klockan har slagit åtta.

Båda barnen har sovit i en halvtimme redan och jag sitter här framför en skärm...

Tror att sovmorgon imorgon inte är att drömma om men tänker nu ta tillfället i akt och bre mig ett digestivekex med chevré och lite honung samt brygga en stor kopp svart madame-te.

Sen ska jag sätta mig i soffan med fötterna upp och njuta av det hela!

(tror dock att det hela är dömt att misslyckas men jag har en plan i alla fall!)

Ropen skalla...

Ropen skalla, mer jobb åt alla!

Och på radion sjunger Ace Wilder igen

Don't wanna work work work, wanna make money while I sleep....

Ingen ung utan jobb står det på s plakat.
Jag är inte till salu på vs plakat...

Don't wanna work work work....

Jag tror att vi har ett ganska stort jobb framför oss om vi ska fortsätta ta hand om varandra i samhället. Åldringarna ökar, arbetskraften minskar.
Vi har fler med särskilda behov. Individuella behov kan vi oxå kalla det.

Förändringen måste börjas nu.

Vi måste lära ut solidaritet igen. Lära oss uppskatta jobben. Vi behöver ett krafttag.

Drömmen ska vara att jobba. Drömmen ska vara delaktighet. Drömmen ska växa.
Min dröm är att jobba för att få ett fungerande samhälle - får se hur jag lyckas!

Tredagarsfeber

Har lixom glömt bort alla bebissjukdomar, med Ellis hade jag full koll- eller i alla fall var jag beläst. Nu är jag mer 'vi tar det som det kommer', jag improviserar... Nå, det funkar väl så också!

Men inte kan det väl bara vara jag som tycker att den där föräldrarutbildningen skulle varit läglig med barn nr 2... För som sagt vände jag blad efter blad när e skulle komma men w stackarn han får stå ut med att jag gogoglar. Konstant. Eller jämför. Man ska inte jämföra sina barn, har jag hört - men kom igen det är väl det ända man kan göra för att veta om nått är normalt!

Tredagars feber är min diagnos på Winne idag, glad som alltid var han men blev plötsligt bränn het. T däremot tror på mask- har inte hört (eller googlat för den delen) att man skulle få feber av det. Men båda lär märkas efter ett tag. Och jag har nog rätt.

Natti natti!

Om vinster i förskolverksamhet.

Såg just på uppdrag granskning som handlade om ett företag med fristående förskolor.
Jag undrar hur detta område överhuvudtaget blivit hett för den privata sektorn? Visst föräldrar kooperativ men rena företag som gör vinst på att spara in på våra barn???

Två mellis och en lunch för 9-12 kronor om dagen...
Och jag som är missnöjd när smånbarnsavdelningen har soppdag.... Jag ska nog vara glad tror jag...

Men det här handlar om barnen, om att vinstdrivande företag snyltar på barnens bananer. Det är inte okej.

Om det är något vi inte bör spara in på så är det just barnen, det finns fall som visar på att när man satsar på barnen kan man lyfta ett helt lands ekonomi.
Men i det här fallet som uppdrag granskning tog upp ikväll kan vi se att genom att dra in på resurser för barnen kan vi höja ekonomin för ett företag. Underbart. Precis som med åldringarna....

Hur ska vi få ordning på det här?

busy doin nothing - eller kanske inte...

Full rulle, som det skall va!
I lördags var jag och mannen iväg på lite tumistid, moffa och mommo-ika barnvaktade så vi kunde lugnt spendera en kväll i Västerås. Startade upp med lite mat på folkets, nått litet var tanken och jag körde på den till motsats från min make som passade på.
Åt den roligaste desserten någonsin - popcornglass. Förväntade mig pop corn, vita saker i glass. Men istället var det poppande korn, såna som man för tjugo år sedan kunde köpa på candy shop i jeppis i sällskap med en slikkepinne formad som en fot... Blev minst sagt överraskad när det efter första skeden började hoppa runt i munnen, kul!

Efter att ha avnjutit mat och framför allt lite barnfrihet, gick vi ner till konserthuset för underhållning. Och underhållna blev vi, RAW på turné var hur bra som helst. Ny favorit är absolut Messiah Hallberg. Jag som när jag räknat ut att vi skulle missa mellofinalen smått ångrat planen, men då visste jag ju inte vilka som skulle va med heller... Så, det var en kväll väl spenderad och två laddade föräldrar kom hem till två sovande barn och trötta barnvaktare.

Melodifestivalen då, ingen av oss såg den - Ellis som skulle uppdatera oss somnade en kvart innan efter att ha ätit sitt livs största måltid med godis (menar att hon åt mer godis än hon sammanlagt ätit i sitt liv, vad har man moffa till??). Men det har åtgärdat sig i efterhand, nyheterna brukar lixom inte slinka förbi. Sanna Nielsen vann och Ellis favvo kom trea. Men den där tvåan...

Oh vad vi har diskuterat denna på jobbet. Vi är i flera läger och jag står väl ganska ensam i mitt...
Jag avskyr den där låten, jag hör på den och jag hör att den kan va bra i sin melodi och sin väldigt amerikanska sångerska som ser ut som den bortglömda Olsen tvillingen. Hon är söt och kaksig och sjukt smal - jag är imponerad.

Men hallå jag avskyr själva budskapet - att arbete inte värdesätts. Att man som mål i livet vill ha att inte göra något viktigt, nått som kan kännas tungt, nått som skulle kunna vara till nytta... För mig är det väldigt svårt att förstå.

Mitt mål är att påverka samhället, utveckla det och göra det bättre. Det går omöjligen att göra när jag sover, för det går inte att utveckla enbart i drömmarna - det är väldigt dåligt betalt och ger lite resultat...

Nej, jag önskar att (ursäkta tant) "dagens ungdom" tar sitt förnuft till fånga och börjar drömma om vad de vill göra för samhället istället för att drömma om att slippa. Vi behöver folk som jobbar. Folk som tycker om att jobba. Människor som kan leva livet och jobba samtidigt.

För visst är det så att livet får en mening av jobb, att det kan definiera en.
Vad blir man om man inte gör nått?

Sen förstår jag att (förlåt igen) "dagens ungdom" har det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden när de som nått pensionsålder aldrig går i pension och när de väl gått i pension sedan anlitas som konsulter eller raggas upp av pensionärsbemanning. Dessutom ifrågasätts man för sin ålder av fyrtiotalisterna och femtiotalisterna som finns över allt och suttit på samma ställe i fyrtio år...

Nä, jag gillar inte budskapet, punkt slut. Men jag gillar inte heller systemet med guldklockor, det är inte i tiden. Vi skall inte ha som mål att sitta på samma stol i 25 år och sedan 25 till som tack för klockan.

Mitt mål är att bli så bra som möjligt så jag kan ifrågasätta och utveckla min arbetsplats och samhället så mycket som möjligt. Jag tror att jag blir det genom att syssla med det jag är intresserad av just nu och sedan byta när jag hittar nått annat område att ifrågasätta och utveckla.

Busy, busy, busy doing things that will change - är min melodi.

Winston 9 månader

Idag blir Winston 9 hela månader, han har alltså varit nästan lika länge utanför magen som innne i och nu börjar han fatta galoppen av det riktiga livet.

Skruvmejslar, sladdar, tvättmaskinen och diskmaskinen är det som intresserar honom mest näst efter storasyster. Han kan säga "Nej, nej, nej" "pappa" "mamma" och något som låter som ett försök till elimna men oftast bara blir "EEE". Smörgosrån väljs framom majskrokar och favoritmaten är lövbiff-pasta med prujo, batat, ärtor och majs. Han är ännu mjölkallergiker och har blivit betydligt bättre i huden sedan han slutade amma. (Mamman orkade nämligen inte riktigt hålla den mjölkfria dieten...) Han är tokig i att äta mammas hår och han älskar att bada. Sover gör han helst nära mamma.
För nio månader sedan var jag så trött på den där magen, jag var så ivrig på att få ut honom till världen. Och när han väl bestämde sig för att komma - då gick det ganska snabbt. Och så har det fortsatt, snabbt. Hinner knappt med i svängarna - min lilla bäse är stor.

Idag är det också 12 år sen Kim dog. Elmina är så intresserad av honom och älskar att höra om honom. Hon bär ju trots allt hans namn och hon har tagit det som sin uppgift att tänka på honom och sakna honom. "Kan man sakna nån man int träffat" undrar hon ständigt och jag svarar "ja".
För saknad är inte enkelt, man kan ju sakna utan att ständigt tänka på nån. Dom lixom bara fattas en. "Mamma tänker du ofta på Kim" frågar hon och jag svarar "Varje dag". För dom man älskat och tagit till sig i hjärtat, dom finns där och dyker upp med små glimtar i de mest oväntade situationer. Idag Kim tänker vi extra på dig.

Jag är åter i verkligheten

Börjar landa på jobbet och här hemmaa börjar väl min man landa i livet som hemma-pappa.
Barnen har vant sig vid det nya systemet. Och trotsar nu mer mot pappa än mej - jag får gos!!!
Det rullar på kan man säga. Jobbet är sig likt, allt jag lämnade april 2013 fanns kvar januari 2014.
Eller visst kontoret är bytt, och möblerat och ommöblerat... handlingarna har rullat på.
Men annars är det precis som om det bara stått på paus och jag bara dimper ner igen.

Tiden har gått, och går så himla snabbt! Min lilla bäse-buse har blivit stor och går för fulla muggar. Min lilla tös fortsätter att trotsa men verkar ha hittat lite mer lugn även om lillebror lite nu som då råkar ställa sig i skottlinjen.

Nu ska vi se om jag klarar av att  återuppliva det här stället, för jag har saknat att skriva men tiden har inte räckt till!

Bäse busen bestämde dagen innan han började gå att sluta amma, han böt lixom ut kunskapen om hur man ammar till hur man går... Jag som såg fram emot ett tag till, för jag hade äntligen hittat flytet och kunde tycka det var mysigt med den där lilla varma kroppen mot mig. Att få lite egen tid, alldeles nära utan nått som stör. Att få titta på min lilla pojke och memorera varevigaste valk.
Men, vissa saker bestämmer inte mammor över. Två veckor sen var det och nu njuter jag av att det är över och gick smidigt och Winston han njuter av att stappla omkring - envis som han är.
Bebistiden är för kort, punkt slut.

Natti natti, ses en annan dag!