Winston 9 månader

Idag blir Winston 9 hela månader, han har alltså varit nästan lika länge utanför magen som innne i och nu börjar han fatta galoppen av det riktiga livet.

Skruvmejslar, sladdar, tvättmaskinen och diskmaskinen är det som intresserar honom mest näst efter storasyster. Han kan säga "Nej, nej, nej" "pappa" "mamma" och något som låter som ett försök till elimna men oftast bara blir "EEE". Smörgosrån väljs framom majskrokar och favoritmaten är lövbiff-pasta med prujo, batat, ärtor och majs. Han är ännu mjölkallergiker och har blivit betydligt bättre i huden sedan han slutade amma. (Mamman orkade nämligen inte riktigt hålla den mjölkfria dieten...) Han är tokig i att äta mammas hår och han älskar att bada. Sover gör han helst nära mamma.
För nio månader sedan var jag så trött på den där magen, jag var så ivrig på att få ut honom till världen. Och när han väl bestämde sig för att komma - då gick det ganska snabbt. Och så har det fortsatt, snabbt. Hinner knappt med i svängarna - min lilla bäse är stor.

Idag är det också 12 år sen Kim dog. Elmina är så intresserad av honom och älskar att höra om honom. Hon bär ju trots allt hans namn och hon har tagit det som sin uppgift att tänka på honom och sakna honom. "Kan man sakna nån man int träffat" undrar hon ständigt och jag svarar "ja".
För saknad är inte enkelt, man kan ju sakna utan att ständigt tänka på nån. Dom lixom bara fattas en. "Mamma tänker du ofta på Kim" frågar hon och jag svarar "Varje dag". För dom man älskat och tagit till sig i hjärtat, dom finns där och dyker upp med små glimtar i de mest oväntade situationer. Idag Kim tänker vi extra på dig.

Jag är åter i verkligheten

Börjar landa på jobbet och här hemmaa börjar väl min man landa i livet som hemma-pappa.
Barnen har vant sig vid det nya systemet. Och trotsar nu mer mot pappa än mej - jag får gos!!!
Det rullar på kan man säga. Jobbet är sig likt, allt jag lämnade april 2013 fanns kvar januari 2014.
Eller visst kontoret är bytt, och möblerat och ommöblerat... handlingarna har rullat på.
Men annars är det precis som om det bara stått på paus och jag bara dimper ner igen.

Tiden har gått, och går så himla snabbt! Min lilla bäse-buse har blivit stor och går för fulla muggar. Min lilla tös fortsätter att trotsa men verkar ha hittat lite mer lugn även om lillebror lite nu som då råkar ställa sig i skottlinjen.

Nu ska vi se om jag klarar av att  återuppliva det här stället, för jag har saknat att skriva men tiden har inte räckt till!

Bäse busen bestämde dagen innan han började gå att sluta amma, han böt lixom ut kunskapen om hur man ammar till hur man går... Jag som såg fram emot ett tag till, för jag hade äntligen hittat flytet och kunde tycka det var mysigt med den där lilla varma kroppen mot mig. Att få lite egen tid, alldeles nära utan nått som stör. Att få titta på min lilla pojke och memorera varevigaste valk.
Men, vissa saker bestämmer inte mammor över. Två veckor sen var det och nu njuter jag av att det är över och gick smidigt och Winston han njuter av att stappla omkring - envis som han är.
Bebistiden är för kort, punkt slut.

Natti natti, ses en annan dag!