Någon att följa - Hanna Gadban

Läste i senaste Dagens Samhälle om författaren Hanna Gadban, hur hon kritiseras för sina uttalanden och hur hon strider för att nå fram med sin syn på förtryck.

Att bära slöja, visst måste det vara okej, Hanna säger att det är förtryck - i grund och botten är det förtryck och slöja för barn vill hon ska förbjudas.

Jag håller med henne och hejjar från mitt hörn. För förtryck är just det, när man gör något för att man vill bejaka någon annan. Och gör man det inte så blir man kritiserad. Som förtryckt tror man sig göra val, men egentligen är valen bara utfall av vad strukturen byggt upp.

Att motivera förtryck med religonsfrihet kan jag tycka är ganska ironiskt. För det är ju just vad förtrycket inte ger - frihet att välja hur du tror, frihet att välja någonting. Kanske det borde finnas skoluniform? Den lösningen skulle kunna vara bra för barn i ekonomiskt utsatta familjer i och med att skoluniformen i Sverige borde betalas av skolan - som ju ska vara kostnadsfri...
För inte är det bara slöjan som är förtryck - modet är också det, av ett västerländskt slag. 

Vad finns vid regnbågens slut - ett asylboende i Surahammar?

Om man frågar min dotter vad regnbågsflaggan symboliserar så svarar hon: Att alla ska få vara kära i den dom vill och få gifta sej med den dom vill och ha på dom kläder dom vill.

Enkelt, kort, precis vad jag också vill.

VLT berättade för ett tag sen om ett asylboende i Surahammar var föreståndaren bestämt sig för att det ska flaggas med regnbågsflaggan. Fin tanke men kanske inte rätt plats tycker jag.
Tycker tydligen inte de boende heller eftersom de halar ner flaggan och förstör den - men seni där har föreståndaren ett äss i rockärmen - hon beställer fler flaggor, fem för att va exakt...

Är det så viktigt att det på ett asylboende ska flaggas med regnbågsflagga? Är det inte viktigare att jobba med människorna där och öppna sinnen, informera så att dom boende kanske en dag kommer fram och säger - nu är vi redo för flaggan!
För jag hoppas att det finns fler värderingar än flaggan på boendet - att man jobbar för medvetenhet. Att man jobbar för att förklara att vi står för det flaggan symboliserar.

Men att tvinga någon att ha flaggan i topp när det är så långt ifrån kulturen är inte rätt. Helt ok att ha flaggan på kontoret. Ett absolut måste att jobba utifrån värderingarna. Men vissa saker tar tid. Vi tvingar inte heller dom asylsökande kvinnorna att ta av sig slöjorna i de fall de bär dem men vi ska jobba för att göra alla medvetna om dom val som dagligen görs.

Tvång är sällan bra, sprid kunskap istället och ge upp onödiga strider...

Tjugosju

Jag fick säga 27. Tjugosju är ordet som fäller mej och avslöjar min bakgrund. Det är ordet som lockar kommentaren: men du pratar ju så bra svenska! Och det är ordet som alltid leder till en diskussion om Mark Levengood.

Elmina: Mamma heter du sju eller sju(med svenskt uttal - låter mer som hu...)?
Jag: Det heter båda två, på det första hör man hur det stavas.

Det är tacksamt med finlandssvenskan och sche ljuden, för i rikssvenskan används bara ett och skulle jag ha växt upp här skulle det tagit ännu längre för mej att lära mej stava. Undrar just varför inte sche tecken används? Kanske för att jag inte kan hittade på tangentbordet... men visst vore det nått om man ändå säger kärna och stjärna på samma sätt och kjol och kyrka har samma början.

I Finland så väl som i sverige är det vanligt att identifiera sig som sitt språk - jag har lite svårt att passa in någonstans och kan ibland tycka att när man vill definiera något med ett ord så exkluderas fler än inkluderas.

Varför tänker jag så? Jag skulle kunna säga att jag är finlandssvensk. Men, jag känner mej inte så. För jag har även finskan i bagaget - det språk min mamma talar och det språk jag har uttryck ifrån som bara inte går att översätta (så som vääntää rautalangasta och viima). De senaste tio (!) åren har jag bott i Sverige, jag pratar rikssvenska här och är numera även svensk medborgare (det är bara 27 som skvallrar).

Definitionen på vad jag är skulle kunna vara tvåspråkig finländare och svensk. Härligt va. Jag vill inte säga att jag är det ena för då känner jag att jag utesluter det andra.


Tänk om de kunde vara så för alla - att man inte behöver välja vad man är utan får plocka orden ur sin hög och göra sin egna långa radda. Det önskar jag mej av världen.

Jag försöker förstå tanken om att öppna upp gränser och ha fri rörlighet, det är en svår tanke som utmanar så mycket av de grundläggande samhällsstrukturerna men som samtidigt öppnar upp för möjligheter. Jag har inte riktigt tänkt klart än om hur det ska fungera. Men jag har en vilja att förså - så jag får helt enkelt börja där. Men det tar vi en annan dag.

Nu ska jag öva på att säga tjugosju.
(Note to self - nästa gång du väljer datum att komma hem från semestern ta nått som inte innehåller tjugo eller sju och absolut inte båda.)

Politisk mat

Vid senaste fullmäktige antogs landstingsplanen för 2016-2018. Debatten kring den var intensiv och jag hade full rulle med att se till så att talarlistan stämde och mickarna kom på och av som de skulle. Men jag hade också tid att lyssna och konstaterar att debatten var riktigt intressant denna gång. Det var en bra dag på jobbet även om den var lång.

Dom ideologiska diskussionerna brukar allt som oftast hållas från sessionssalen, här debatteras sakfrågan inte hur de olika partierna tänker och varför. Men ibland sker undantag. Och när de sker så tar jag tillfället i akt och lutar mej bakåt och lyssnar – för det är därför jag jobbar nära politiken, jag fascineras av dynamiken.

I debatten kallades oppositionens förslag för en pyttipanna bestående av gammla idéer som slängts i och värmts upp till en halvjummen rätt.

Majoritetens förslag beskrevs som en sufflé som när som helst sjunker ihop och flyter ut i en pöl.

(Det tredje förslaget diskuterades knappt men sades vara en Ctrl+c,Ctrl+v produkt.)

Jag satt och tänkte på politiken i stort under denna roliga debatt. För mej är politiken en ostbricka med mer eller mindre stinkande ostar, väl lagrade och alldeles färska. Några tar det ena från brickan och någon tar det andra. Jag glädjs över att det finns bitar som alla tycks smaka. Och framför allt glädjs jag åt marmeladen, den är till för den som gärna smakar men inte är så förtjust. Den täcker lite överraskningar i form av gråsten och tryffel...

Vart vill jag då komma med detta - jo, det är roligt med politik. Det är roligt att se att alla vill väl, men att vägen till allas väl skiljer sig åt. Liksom definitionen av alla och väl.
Det går aldrig att bli klar med politiken, det är en evighetsmaskin. Och det mina vänner gör mej glad.

 

Omstart, nystart eller bara ett projekt

Äntligen värmer solen. När jag satte mej i bilen  klockan 07:08 meddelade Dolly glatt att det var 20 grader- även om hon stått i skuggan. Det är sommar. Det är lunchrast och jag ska snart ut.
En dag jobb, sedan är det långledigt som gäller. Dryga 7 veckor! Helt otroligt.

Denna sommar ska jag njuta, njuta av barnen, njuta av livet. Jag ska koncentrera mej på det som är viktigt och tänka på sådant jag bryr mej om.
Och tänka det tänkte jag göra här, då får jag en punkt på tänkandet också.

Idag sitter jag och läser på jobbet, läser om medicinska behandlingshjälpmedel - vilka de är och hur de skiljer sig åt mellan de olika landstingen. I mitt jobb har jag kommit i kontakt med ämnen jag som statsvetare aldrig trodde att jag skulle behöva skriva ner någonstans.

För inte tänkte jag när jag satt där och läste Platon, Marx och Phillips - åh, kylrum för avlidna det är grundläggande faciliteter som måste finnas i närheten till platser där folk dör.
Eller - inkontinensskydd - hett ämne för jämställdhet.
Inte heller tänkte jag att jag någonsin skulle säga : äldreomsorg, det tycker jag är intressant.

Det blir inte alltid som man tänkt sej. För inte visste jag då när jag satt där för tio år sedan att mitt jobb ens fanns. Men det finns tydligen och det är ett ypperligt sätt att komma i kontakt med en massa spännande områden som jag aldrig tänkt på.

Hur hamnar en då där, på ett jobb en inte visste fanns - följandes diskussioner en inte visste fördes. Jo, jag ska berätta - en har mål. Mitt mål ända sedan liten har varit att ha ett jobb där jag får ha fina skor. Punkt. Med åren växte det grundläggande målet till att bli: ha ett jobb med fina skor där jag får följa samhällets utveckling. Där är jag nu, jag sitter på en ypperlig åskådarplats och assisterar. Nästa steg i måluppbyggnaden har blivit: kan ha fina skor och vill påverka samhället genom att ta fram det underlag på vilket politiken fattar sina beslut. Så på den banan är jag, det gäller att ha mål som går att uppnå.

Nya jobbet

Nu är jag igång, har fått veta vad jag skall göra och det gör mig så glad! Får fortsätta hålla kontakt med några av mina favvosar från gamla jobbet, saknar dom så!

Landstinget fungerar bra, första dagen hade jag redan alla prylar som behövs på bordet, ett telefonnummer och epost... Nu väntar jag med iver på att mötena skall sätta igång så jag får bereda och sekretera.

Det känndes konstigt att byta jobb, men jag trivs redan.

En ny start och ett slut

Tiden går så fort när man har roligt.
Och nu har den verkligen rusat iväg! Det här med att vara tvåbarnsmamma är inte världens lättaste grej - även om jag inte tror att det är mängden barn som avgör svårigheten utan själva uppgiften som mamma.

Jag gör just nu mina sista dagar i kommunhuset, det är bitterljuvt. Jag vet vad jag lämnar och det är ju delvis det som är orsaken till varför jag sticker. Måste väl erkänna att jag blivit bekväm och det är lite jobbigt att tänka att på måndag är jag ny och fräsch på Landstinget...
Snabbt lär jag väl vara inne i nya jobbet också. Och jag tvivlar inte på att jag skall trivas, de vet vem de har anställt - lösningsfokuserad envis finne... Så, även om det är bittert att lämna det gamla ser jag fram emot att få vara lite okunnig ett tag. Få lära mig nytt och få utveckla en annan verksamhet.

Winke är i slutet på sin inskolning till dagis, avdelningen är den samma som Ellis gick på när Winston låg i magen. Fröknarna är de samma minus en. Tryggt, bra. Jag litar fullt ut på dom och vet att han kommer anpassa sig även om han inte gör det lika snabbt som syrran.
När Elmina för tre år sedan började dagis var hon inskolad på tre dagar. När hon bytte förskola ett år senare gick det lika smidigt.Winston är nu inne på sin andra vecka och protesterar högljutt. Idag när jag lämnade honom för en lite längre stund har han gråtit och suttit famnen hela dagen, inte hysteriskt, bara gnälligt. Vägrat sova trots trötthet, pillat i maten. Lagom till att jag hämtade honom log han lite mot fröknarna. När han såg mej skulle ha upp i famnen och vinkade glatt hejdå.
Imorgon blir det ännu lite längre. På måndag är det på riktigt.
På måndag börjar min inskolning...