Politisk mat

Vid senaste fullmäktige antogs landstingsplanen för 2016-2018. Debatten kring den var intensiv och jag hade full rulle med att se till så att talarlistan stämde och mickarna kom på och av som de skulle. Men jag hade också tid att lyssna och konstaterar att debatten var riktigt intressant denna gång. Det var en bra dag på jobbet även om den var lång.

Dom ideologiska diskussionerna brukar allt som oftast hållas från sessionssalen, här debatteras sakfrågan inte hur de olika partierna tänker och varför. Men ibland sker undantag. Och när de sker så tar jag tillfället i akt och lutar mej bakåt och lyssnar – för det är därför jag jobbar nära politiken, jag fascineras av dynamiken.

I debatten kallades oppositionens förslag för en pyttipanna bestående av gammla idéer som slängts i och värmts upp till en halvjummen rätt.

Majoritetens förslag beskrevs som en sufflé som när som helst sjunker ihop och flyter ut i en pöl.

(Det tredje förslaget diskuterades knappt men sades vara en Ctrl+c,Ctrl+v produkt.)

Jag satt och tänkte på politiken i stort under denna roliga debatt. För mej är politiken en ostbricka med mer eller mindre stinkande ostar, väl lagrade och alldeles färska. Några tar det ena från brickan och någon tar det andra. Jag glädjs över att det finns bitar som alla tycks smaka. Och framför allt glädjs jag åt marmeladen, den är till för den som gärna smakar men inte är så förtjust. Den täcker lite överraskningar i form av gråsten och tryffel...

Vart vill jag då komma med detta - jo, det är roligt med politik. Det är roligt att se att alla vill väl, men att vägen till allas väl skiljer sig åt. Liksom definitionen av alla och väl.
Det går aldrig att bli klar med politiken, det är en evighetsmaskin. Och det mina vänner gör mej glad.