Jag hade tänkt att det skulle bli en alldeles underbar upplevelse för min lilla tvååring att gå på bio för första gången. Vi skulle se filmen Liten och skär och alla små brokiga tokiga - läst av Stellan Skarsgård.
Lördag, bråttom hit och dit men vi kom i tid, mötte upp min kollega med son. Köpte popcorn som sig bör och siktade ner till salong 7. Förundrades över stolarna, lamporna i taket, den stora duken där filmen skulle visas. Så långt gick allt enligt planen.
Men... 10 min in
när filmen skulle ha börjat lös ännu rosa och blå lampor på duken. Vi tittar på klockorna och ljudliga suckar börjar höras såväl av barn som av vuxna. en tant
springer ut och undrar om de glömt oss - svaret var ja.
fem minuter
senare kommer en tant in och säger att de inte har riktigt koll men
förhoppningsvis ska vi kunna börja snart. Ytterligare fem min går och sen
börjar äntligen en massa reklam och sedan
*trumvirvel* skräckfilmstrailer!!! Vi snackar strypgrepp, blod, mörker,
döda fåglar i munnen på barn... En gubbe springer ut för att få slut på
eländet, vi andra försöker få våra storögda barn att titta in i väskor
och annat spännande. Tittar runt på varandra och är villrådiga. Trailern slutar och ny lite barnvänligare reklam
sätter igång. Vi tar kisspaus - ska en film ta 35 minuter så har man beräknat ganska exakt när nästa pott-stund blir.... När vi kommer tillbaka - klockan typ så
mycket att vi egentligen ska vara klara - då börjar liten och skär och
alla små brokiga tokiga.
Min lilla skära var nöjd och inte så skärrad som mamman... Missnöjd var jag även efter det lilla plåster på såren i form av
biobiljetter. fis i rymden egentligen. Vågar vi gå på bio igen???
Jag vet inte om jag tänker fel men - Jag har litat på filmstaden, tänkt stort och bra. Litet kanske är bättre...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar