10 år - ett ögonblick.

Idag är det på dagen tio år sedan mitt livs värsta dag.
Jag tänker tillbaka på den där tjejen jag var då och på de unga som dog.
Hur jag blivit stor. Fått ett liv.
Hur de bara försvann ur sina liv och blev till minnen.

Jag kommer ihåg hur jag tänkte att det här kommer aldrig att gå.
Hur jag var som ett pussel.
men nu, nu börjar bitarna ha lagt sig.
Och det blir lite som den här låten:

Det där "som kommer emellan och är bra", det är all tid. Allt liv.
Och det där sista om att ha glömt bort helt - det är det jag är rädd för.
Därför heter min tösa Kim i andra namn. För att jag varje gång jag ser på henne ska tänka på han som skulle varit hennes morbror.
Dagen till ära har Elmina tjatat om mobbo, hon menar förstoss sin mobbo Mau.
Men hon påminner mig, så att inte den där sista frasen ska bli sann.

Tänk så mycket äldre man blir på 10 år. Tänk så mycket liv 10 år är. Tänk så många ögonblick som hunnit komma efter det där värsta - och så många av dom som varit alldeles underbara.

När jag gick till dagis idag kände jag mig som värdens lyckligaste, för att jag har ett jobb jag älskar. Ett hem jag trivs i. En underbar dotter som förgyller min tillvaro med sina bus. En härlig man. Jag har så mycket!
Det som fattas mig är Kim. Men jag kan ha allt det andra trots det.