Nu börjar det närma sig, svårt att fatta att om knappa två veckor så är jag lika långt gången som när Elmina föddes... Har inte packat väskan klar än även om barnmorskan tyckte att det nog var på tiden redan förrförra gången jag var på besök.
Har inte skrivit något förlossningsbrev eller ens hunnit tänka på hur det skall vara den här gången. Kanske förväntar jag mig bara att det skall vara som sist. Eller också är det önsketänkande... Jag vill gärna ha det som sist - om jag får välja. För jag kände aldrig någon smärta, det var inte behagligt men jag hade aldrig ont. Och resultatet blev ju min underbara alldeles perfekta sötnos till tjej med de vackraste namnen vi kunde enas om.
Den här lilla krabaten i magen har inte fått just någon uppmärksamhet men det förändras väl när hen är ute!
Hen har knappt något namn klart men det kommer väl det oxå...
Overkligt känns det i alla fall att dagen D närmar sig.
"kommer bebisen ut nu" undrar blivande storasyster varje dag, och mitt eviga svar är - nej inte idag och inte på en stund ännu. Mamma vet inte när bebisen kommer.
Det jag vet är att denna graviditet varit tung, att det ska bli skönt att få bli hemma och att det skall bli skönt att om nio månader få återvända till jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar