När lilla tösabiten min kom till världen var jag rädd att lämna henne ens för en liten stund.
Och det jag var mest rädd för var att hon skulle bytas ut, eller försvinna och jag inte skulle känna igen henne bland 1000 ungar.
Idag vet jag bättre. Jag känner igen henne. På hennes lilltå. På hennes smultronmärke - format som ett hjärta på vänster armbåge. På hennes skrattgropar. På hennes operationsärr som knappt syns. På hennes runda små öron. På de långa fingrarna. På naglarna som jämt behöver klippas. På virveln i håret. På födelsemärket över den sötaste naveln. På hennes långa vader. Jag känner helt enkelt min dotter, från topp till tå.
Och inte bara det, jag känner hennes ljud. Jag vet att det är hon som säger namnamnam och inte flickan som sitter bredvid. Jag vet när det är hon som gråter. Jag hör att det är hon på hennes sätt att ropa Mamma.
Jag kan också hennes bus. Jag vet när jag ska jaga. Jag vet när jag ska killa den lilla magen. Jag vet när jag bara ska hålla mig undan och låta henne utforska sin omgivning. Jag vet när jag ska morra som ett lejon eller läsa en ramsa.
Jag kan många ramsor.
En massa ramsor.
Gurka säger hon på kvällen och sätter huvet mot sin trasa i sängen. Och jag läser om Moster Ester som älskar fester. Om Kajsa varg. Om Lille ville söderkille. Om Gorillorna med brillorna. Om en massa figurer med konstiga namn. Sen somnar hon. Och jag läser vidare för att jag ska kunna fler ramsor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar